En av mina favoritstäder

 

Idag har vi åkt två gånger över Bosphoren, från Asien till Europa, sedan Europa till Asien. Denna lilla resa hör till höjdpunkterna på semestern för mig personligen. Jag älskar denna känsla av havslukt, båttrafik, massor med människor i en världens absoluta Metropoler, den stora staden Istanbul! Vad jag älskar denna stad! Det är som om vi två genom åren har utvecklat en kärleksrelation som är svår att göra tydlig i ord, det är en känsla, ett inre bubbel av passion för en stad som en gång i tiden var själva hjärtat för kyrkan vars Herre jag försöker tjäna av hela mitt hjärta. Jag tror att Jesus ser denna stad idag, kanske gråter Han över att närmare 20 miljoner människor vaknar, lever, sover, äter, älskar, hatar, arbetar omedvetna om Hans evinnerliga kärlek till dessa människor.

Jag tror Istanbul går mot en ny storhetstid, på både gott och ont. Turkiet kommer aldrig att bli en del av Europa, har aldrig och kommer aldrig att kunna identifiera sig med en världsdel som geografiskt ligger så nära men andligt och kulturellt är oändligt avlägsen. Turkar är ett frihetsälskande och passionerat folk, stolta över sin historia och över sitt land, ett hårt arbetande folk, ett folk som är duktiga på väldigt mycket, där entreprenörskap många gånger är en självklarhet, egna initiativ absolut nödvändiga för att sätta mat på bordet. Ett folk där fäderna leker med sina barn, där familjen har en självklar plats.

Turkiet är ett land som måste upplevas, andas in, kännas, älskas, ett land man besöker en gång men som sedan aldrig lämnar dig. Speciellt Istanbul kryper innanför skinnet, skaver, gnager, smeker och ständigt påminner dig, drar dig, ropar till dig, älska mig, be för mig, glöm mig inte!!

 

Matsjan

Kommentera